Less or more

Igår kväll blev vi tvåbarnsföräldrar då lillasyster hastigt och lustigt gjorde entré - halv tre satt vi ännu och åt efterrätt hos juristens föräldrar och klockan sex var lilltösen född och jag satt med förvånadens finger i häpnadens mun och undrade vad som just hände. Jämfört med Bs förlossning gick det här med turbofart, men alla mår bra och lillisen har mörkt hår och juristens haka och min näsa och långa smala pianofingrar. Imorgon får vi förhoppningsvis åka hem, det blir spännande att se vad B tycker om nykomlingen!

Sista rådgivningsbesöket idag - de konstaterade bara att allt fortfarande är prima och att jag inte mera är på deras ansvar. Om inget hänt innan tisdag blir det övertidskontroll på sjukhuset nästa vecka och så tar vi det därifrån.  Så vi siktar in oss på det så och förbereder hjärnan lite smått för att det kanske blir igångsättning runt påsk, hoppas på att bli av med förkylningen asap och hämtar pizza till middag till familjen ikväll.  Lite ironiskt skulle det ju vara om vi prickar långfredagen med andra barnet, första föddes ju på julafton. 

Så här när beräknade dagen kommit och gått och jag ställt in siktet på att vänta två veckor till fördriver jag tiden med att spela fåniga små dataspel. När jag väntade B spelade jag Machinarium och den här gången är jag helsåld på Candy Crush. Och, efter ett mycket välgjort product placement i House of Cards tredje säsong, också Monument Valley. (Fast när jag googlade det så visade det sig att ingen fått pengar för den synligheten, men indirekt så måste ju nedladdningarna ha ökat lavinartat...) Så trolskt och så beroendeframkallande och så meditativt på något sätt. Hoppas den där lugna plingplongmusiken hörs in till babyn.  Det är så bra att man måste spela långsamt långsamt för att det inte skall ta slut för snabbt. 

Varje morgon när jag vaknar är jag lika besviken över att ingen förlossning startat den här natten heller (vet inte varför jag inbillar mig att det måste ske på natten?!?). Här är det alltså status quo, inga bebisar i sikte. Alla Mad Men säsonger på netflix är slut och jag har övergått till New girl och evighetsfunderingarna kring om Jess och Nick skall bli ihop eller ej. Om inget händer snart börjar jag tvätta fönster nästa vecka, sånt här blir lite långtråkigt i längden.

Just nu känns det som att vi faktiskt knäckt förädrakoden och vårt lilla trepersonerskollektiv lever ett harmoniskt förortsliv - alla sover på nätterna, B har blivit så stor att han äter själv och leker själv och kan göra en hel massa saker själv. Han är glad och harmonisk och man kan prata med honom och göra saker tillsammans. Och nu är då tanken att vi börjar om från noll igen? Ibland undrar jag om vi inte bara skjuter oss själva i foten. Skall vi börja om med nattvakande och matande och hela faderullan nu när vardagen rullar så fint? Samtidigt tror jag att det är lättare att börja om nu än om, säg, ett år eller två. Många saker känns annorlunda nu med tvåan - då B var nyfödd var jag närmast besatt av att inte bli för fast; jag ville vara jag och inte bara mamma och var supernoga med att ha eg...

Sjukdomsinfernot verkar (ta i trä) vara över i vår familj igen en gång - nu väntar vi bara på att dagmamman också skall tillfriskna och sen är vi back to normal. Juristen är tillbaka på jobbet och B och jag leker i lekparker och går promenader i snigeltakt runt kvarteret. B har fått en sparkcykel och är mycket ivrig - som tur har han inte lärt sig sparka fart och glida ännu, för hans nuvarande framfart där han mest går med den som stöd är en alldeles utmärkt takt för mig också just nu. Idag tog det en timme att ta sig runt det vi kallar för lilla kvarteret (max 800m typ) med cykel och allt - då det dessutom pågår vägarbeten med grävskopor och what not just på den rutten så blev vi "aningen" fördröjda. Nå, solen skiner och vi har ju inte direkt brått någonstans och barnet spär på sin redan osunt o-...

Jag jinxade det med att skriva om att vi inte vill ha en repris på spysjukan för idag har vi just det. Än så länge är det bara juristen, den enda som slapp undan förra veckan, så det kan ju hända att det här bara är någon extremt fördröjd smitta, eller så har han plockat upp en helt ny spännande magbobba någon annanstans. I vilket fall som helst - suck! Så fort vi insåg åt vilket håll det barkade igår kväll flyttade jag ut ur sovrummet och in med lille B på andra sidan hallen och idag har vi hållit 10 meters avstånd och skilda badrum och peppar peppar är B och jag ännu friska. Håll tummarna för att vi skulle slippa ur den här onda cirkeln snart... Och ja - ingen baby nu tack.

Vecka 38+1 idag, och än så länge ingen baby. Börjar så småningom tappa nerverna på allt som heter graviditet och tycker lite synd om juristen som får stå ut med mig och min korta stubin, så jag tror vi alla hoppas på att den här babyn skulle behaga komma ut lite i förtid. Men det är inte så mycket att göra annat än att vänta, tvätta ytte-pytte babykläder, packa BB-väskan och fördriva tiden så gott det går. Förra veckan var fullständigt upp och ned hos oss med spysjukor och det ena och det andra och nu såg jag fram emot en vanlig vecka med invanda rutiner igen. Tyvärr textade vår dagmamma och meddelande att nu är det hennes tur att vara sjuk, så iallafall imorgon får jag skippa mina högtravande inexisterande planer på att typ läsa en bok på ett cafe och istället underhålla två-åringen. Som tur utlovas fint vårväder och vips fixade jag förmiddagssällskap åt oss i lekparken - att underhålla tvååring en hel dag själv som höggravid är nånting jag ogärna gör, våra energinivåer är så att sä...

Igår kväll var jag snudd på salig efter ett välbalanserat veckoslut och funderade på att skriva ett blogginlägg om hur roligt det är att ha en två-åring och hur de goda sidorna överväger de dåliga alla dagar, hela tiden. Sen hände nånting och lille B fick spysjuka/matförgiftning/whatever och spydde med en halv timmes mellanrum mellan kl 1 och kl halv 6 i natt. Efter vår  första spysjukenatt som föräldrar är juristen och jag sannerligen än mera sammansvetsade som föräldrateam, det finns liksom inget annat att göra än att ta sig igenom det på något sätt även när det är som värst och man byter alla lakan för femtielfte gången. (hur gamla måste barn bli innan de kan varna innan de spyr, alternativt fatta att spy i ämbaret?) Idag går tvättmaskinen på högvarv och lille B verkar må bättre - det lilla han ätit verkar hållas inne och varje spyfria timme känns som en lottovinst. Mina nerver är dock ännu på helspänn och varje lilla hostning får mig att hoppa till och befara ett återfall. Vi h...