Less or more

Storebror har varit sjuk och hemma från dagmamman den här veckan och jag har haft båda barnen själv. Slutsats - man fixar ju nog det, men sjuka storebror måste ofta vänta mer än vad som känns rimligt när jag har händerna fulla med blöjbyte eller evighetslånga nattningar av lillasyster, och det känns lite jobbigt när han kommer ynklig med snoret rinnande under näsan och bara vill att man skall snyta och man får be honom vänta ännu lite - "mamma måste bara..." Idag verkar energinivåerna dock stiga till vanliga två-årsnivån, så imorgon är han säkert back in business igen. Igår gick allt på sparlåga och vi gjorde inte mycket mer än snöt ovan nämnda näsa och läste sjutusen böcker under filten medan jag försökte hålla alla någorlunda nöjda med pepparkakor och röd saft för den äldre och famnen/maten/vad-månne-du-vill-nu för den yngre.  Lilltösens dygnsrytm är fortfarande ett mysterium och jag vet inte hur mycket man ännu kan lära henne att somna själv så det blir mycket bärande, vag...

1. Att de verkligen är fullständigt hjälplösa och inte kan någonting alls. Man skulle tro att en grundläggande grej som att somna själv när man är trött skulle vara inbyggd, men nej. Blir galen snart på detta vägrande att somna till dagssömn. Vädjan till bebis: när du blir trött, stäng ögonen och sov en stund. Helst en lång stund på förmiddagen och en lång på eftermiddagen, inte tusen små en-minuts-snuttar åtföljt av tusen minuter av frustrationsgråt.  2. Att de inte kan kommunicera överhuvudtaget. Är du hungrig? Trött? Ny blöja? Whats up?  Ingen vet.  Det här kanske iof är ett problem hos mig, kanske jag inte bara talar hennes språk ännu.  3. Att de alltid, alltid blir hungriga just då jag har fått min mat på tallriken.  Just nu är det ändå punkt ett som är mest framträdande. Alla tips för att få minibebisar att sova någon annanstans än i min famn mottages tacksamt!

Dags att summera lite tankar kring två barns vardagen så här med snart tre veckors erfarenhet! Storebror har tagit det hela så mycket bättre än jag befarade - hittills har vi knappt sett någon svartsjuka alls, utan han pendlar mellan nyfikenhet, omvårdnad och stundvis lite irritation över att lillasyster J inte gör nånting alls och över att han inte får lyfta/väcka/ligga på/sätta sig på henne... Sötast är han när han pajar henne på huvudet och berättar att det inte är någon fara (hände senast idag när jag dammsög) eller när han ropar "nu ska du inte gråta, bebisen" om hon börjar gråta t.ex när vi byter blöja. Viktigast tycks vara att veta exakt var hon är hela tiden, det är det första han kollar på morgonen och när han kommer in från uteleken. Nu är vi så lyckligt lottade att vi har ...

En nykomling i väskgarderoben är på väg hem till mig. Från mig själv till mig själv för båda barnens skull - den gör sällskap i väskhyllan med färdigblivningsväskan, befordringsväskan, första färdiga jobbprojekts-väskan och alla andra väskor från mer eller mindre viktiga milstolpar i livet.   Nu håller alla tummarna för att den här är lika fin i verkligheten också!  (Bilden är en screenshot från closed.com i väntan på att den äkta varan kommer fram)

Idag blev lilltösen sex dagar gammal och det känns regn självklart att hon är här. På måndag fick vi komma hem från sjukhuset som tur, att dela rum med två andra bebisar ger inte direkt nattro om vi säger så.  Lille B har tagit det hela mycket bättre än jag var rädd för - han har varit tystare och mer fundersam än vanligt hela veckan, men idag delade han redan med sig av det allra heligaste sovdjuret åt henne, och han har hela tiden stenkoll på var bebisen är. Hur mycket han på riktigt förstår är ändå oklart - på tisdag morgon var första frågan "var är den där nya dockan?"... Påsken firar vi hemma i lugn och ro - jag har kämpat lite med att få amningen och funka och drog på mig en mjölkstockning i natt så idag har det varit feberfrossa och amningsmaraton för att få ut det onda. Nu verkar det vara bättre som tur! Så skönt att juristen har kunnat vara hemma den här veckan när det varit lite upp-och-ned stundvis. På tisdag återgår vi till vardagen, får se hur den börjar utforma ...

Igår kväll blev vi tvåbarnsföräldrar då lillasyster hastigt och lustigt gjorde entré - halv tre satt vi ännu och åt efterrätt hos juristens föräldrar och klockan sex var lilltösen född och jag satt med förvånadens finger i häpnadens mun och undrade vad som just hände. Jämfört med Bs förlossning gick det här med turbofart, men alla mår bra och lillisen har mörkt hår och juristens haka och min näsa och långa smala pianofingrar. Imorgon får vi förhoppningsvis åka hem, det blir spännande att se vad B tycker om nykomlingen!

Sista rådgivningsbesöket idag - de konstaterade bara att allt fortfarande är prima och att jag inte mera är på deras ansvar. Om inget hänt innan tisdag blir det övertidskontroll på sjukhuset nästa vecka och så tar vi det därifrån.  Så vi siktar in oss på det så och förbereder hjärnan lite smått för att det kanske blir igångsättning runt påsk, hoppas på att bli av med förkylningen asap och hämtar pizza till middag till familjen ikväll.  Lite ironiskt skulle det ju vara om vi prickar långfredagen med andra barnet, första föddes ju på julafton. 

Så här när beräknade dagen kommit och gått och jag ställt in siktet på att vänta två veckor till fördriver jag tiden med att spela fåniga små dataspel. När jag väntade B spelade jag Machinarium och den här gången är jag helsåld på Candy Crush. Och, efter ett mycket välgjort product placement i House of Cards tredje säsong, också Monument Valley. (Fast när jag googlade det så visade det sig att ingen fått pengar för den synligheten, men indirekt så måste ju nedladdningarna ha ökat lavinartat...) Så trolskt och så beroendeframkallande och så meditativt på något sätt. Hoppas den där lugna plingplongmusiken hörs in till babyn.  Det är så bra att man måste spela långsamt långsamt för att det inte skall ta slut för snabbt. 

Varje morgon när jag vaknar är jag lika besviken över att ingen förlossning startat den här natten heller (vet inte varför jag inbillar mig att det måste ske på natten?!?). Här är det alltså status quo, inga bebisar i sikte. Alla Mad Men säsonger på netflix är slut och jag har övergått till New girl och evighetsfunderingarna kring om Jess och Nick skall bli ihop eller ej. Om inget händer snart börjar jag tvätta fönster nästa vecka, sånt här blir lite långtråkigt i längden.

Just nu känns det som att vi faktiskt knäckt förädrakoden och vårt lilla trepersonerskollektiv lever ett harmoniskt förortsliv - alla sover på nätterna, B har blivit så stor att han äter själv och leker själv och kan göra en hel massa saker själv. Han är glad och harmonisk och man kan prata med honom och göra saker tillsammans. Och nu är då tanken att vi börjar om från noll igen? Ibland undrar jag om vi inte bara skjuter oss själva i foten. Skall vi börja om med nattvakande och matande och hela faderullan nu när vardagen rullar så fint? Samtidigt tror jag att det är lättare att börja om nu än om, säg, ett år eller två. Många saker känns annorlunda nu med tvåan - då B var nyfödd var jag närmast besatt av att inte bli för fast; jag ville vara jag och inte bara mamma och var supernoga med att ha eg...

Sjukdomsinfernot verkar (ta i trä) vara över i vår familj igen en gång - nu väntar vi bara på att dagmamman också skall tillfriskna och sen är vi back to normal. Juristen är tillbaka på jobbet och B och jag leker i lekparker och går promenader i snigeltakt runt kvarteret. B har fått en sparkcykel och är mycket ivrig - som tur har han inte lärt sig sparka fart och glida ännu, för hans nuvarande framfart där han mest går med den som stöd är en alldeles utmärkt takt för mig också just nu. Idag tog det en timme att ta sig runt det vi kallar för lilla kvarteret (max 800m typ) med cykel och allt - då det dessutom pågår vägarbeten med grävskopor och what not just på den rutten så blev vi "aningen" fördröjda. Nå, solen skiner och vi har ju inte direkt brått någonstans och barnet spär på sin redan osunt o-...

Jag jinxade det med att skriva om att vi inte vill ha en repris på spysjukan för idag har vi just det. Än så länge är det bara juristen, den enda som slapp undan förra veckan, så det kan ju hända att det här bara är någon extremt fördröjd smitta, eller så har han plockat upp en helt ny spännande magbobba någon annanstans. I vilket fall som helst - suck! Så fort vi insåg åt vilket håll det barkade igår kväll flyttade jag ut ur sovrummet och in med lille B på andra sidan hallen och idag har vi hållit 10 meters avstånd och skilda badrum och peppar peppar är B och jag ännu friska. Håll tummarna för att vi skulle slippa ur den här onda cirkeln snart... Och ja - ingen baby nu tack.

Vecka 38+1 idag, och än så länge ingen baby. Börjar så småningom tappa nerverna på allt som heter graviditet och tycker lite synd om juristen som får stå ut med mig och min korta stubin, så jag tror vi alla hoppas på att den här babyn skulle behaga komma ut lite i förtid. Men det är inte så mycket att göra annat än att vänta, tvätta ytte-pytte babykläder, packa BB-väskan och fördriva tiden så gott det går. Förra veckan var fullständigt upp och ned hos oss med spysjukor och det ena och det andra och nu såg jag fram emot en vanlig vecka med invanda rutiner igen. Tyvärr textade vår dagmamma och meddelande att nu är det hennes tur att vara sjuk, så iallafall imorgon får jag skippa mina högtravande inexisterande planer på att typ läsa en bok på ett cafe och istället underhålla två-åringen. Som tur utlovas fint vårväder och vips fixade jag förmiddagssällskap åt oss i lekparken - att underhålla tvååring en hel dag själv som höggravid är nånting jag ogärna gör, våra energinivåer är så att sä...

Igår kväll var jag snudd på salig efter ett välbalanserat veckoslut och funderade på att skriva ett blogginlägg om hur roligt det är att ha en två-åring och hur de goda sidorna överväger de dåliga alla dagar, hela tiden. Sen hände nånting och lille B fick spysjuka/matförgiftning/whatever och spydde med en halv timmes mellanrum mellan kl 1 och kl halv 6 i natt. Efter vår  första spysjukenatt som föräldrar är juristen och jag sannerligen än mera sammansvetsade som föräldrateam, det finns liksom inget annat att göra än att ta sig igenom det på något sätt även när det är som värst och man byter alla lakan för femtielfte gången. (hur gamla måste barn bli innan de kan varna innan de spyr, alternativt fatta att spy i ämbaret?) Idag går tvättmaskinen på högvarv och lille B verkar må bättre - det lilla han ätit verkar hållas inne och varje spyfria timme känns som en lottovinst. Mina nerver är dock ännu på helspänn och varje lilla hostning får mig att hoppa till och befara ett återfall. Vi h...

Mammaledigheten rullar vidare och snabbare än en gris blinkar gled jag in i pensionärsrytmen där fler än ett program per dag är stressigt. Så jag tar det lugnt, frossar i Mad Men, tvättar bebiskläder och    ligger på soffan på dagarna. Läkaren igår estimerade att barnet kan födas när som helst och gissade att 3kgs klimpen i min mage iaf inte kommer att gå på övertid. Nu är hon ju ingen spågumma så det är inte som att vi skulle vara på väg till Jorv nu genast, men onekligen börjar man ju fundera på vad som ännu måste fixas innan det är slut på lugnet i huset. Fast med min tur hålls barnet inne på pin kiv några veckor extra...

Jahapp, så var den här - mammaledigheten. Fem veckor till beräknat datum och låååånga to-do-listor att beta av. Så här inne på dag tre tycker jag inte att det är så tassigt - det bästa är att man inte behöver rusa iväg på morgonen utan att man kan ligga och dra sig så länge som två-åringen går med på det (typ 20 minuter, och då får man muta med en bok). Nästbäst är sova mitt på dagen, tredje bäst är dricka te och äta smörgås (Bakelser är ännu no-no, graviditetsdiabetesrisken you know...) på café alldeles själv. Dagens to-do-aktivitet är att besiktiga bilen. Måste nog ta en liten tupplur så jag orkar med det.

Juristen har varit på jobbresa delar av den här veckan och jag har varit ensamstående förälder. Idag, på tredje dagen, märker jag att jag sannerligen inte är en bra sådan - mitt tålamod är noll, jag är fräsig och inkonsekvent och mutar och hotar och har mig. Noll pedagogik. Och då ska vi komma ihåg att jag ändå går till jobbet mellan varven och slappar (med bara en dag kvar där får man slappa tycker jag) och att jag alltså ingalunda behöver underhålla barnet 24/7 samt att det alltså har varit fråga om tre ynka dagar. All cred åt de som a) jobbar med två-åringar b) är ensamstående förälder till en två-åring Dessutom är vi båda förkylda. Må denna vecka ta slut snart.

Igår firade vi juristens födelsedag på Sandros med middag och drinkar för 15 pers - supergod mat som vanligt, bra betjäning och så kul att se att 15 personer från olika kretsar ha roligt tillsammans. Idag är vi båda däckade av olika orsaker - juristen var ute och svirade halva natten och är följaktligen ganska seg idag och jag är knockad av någon dum förkylning. Hatar att vara sjuk när jag är gravid, som om man inte skulle vara tillräckligt drabbad redan måste man ännu dras med snuva när till och med finrexin är förbjudet...

Med bara sju arbetsdagar kvar innan mammaledigheten kan jag konstatera att det känns bra att bli ledig - just nu skulle det vara optimalt med tre dagars arbetsveckor eller kortare arbetsdagar, att försöka köra på i ens något som liknar samma takt som förut börjar vara ganska slitsamt. Så jag räknar morgnar och gör i princip ingenting annat än knowledge transfer på jobbet och försöker intala mig själv att det är okej att jag inte mera engagerar mig i alla jobbproblem som  dyker upp -  det finns efterträdare som får ta hand om de sakerna. Fast hjälp så svårt det är att systematiskt försöka överföra allt jag vet och allt jag gjort till någon annans hjärna. 

Idag jobbade jag några timmar från det lokala caféet i vår hemförort och konstaterade igen att i den här miljön har folk inga som helst hämningar utan talar vitt och brett om ditt och datt i båda sina egna och alla andras liv - under de två timmarna jag satt där fick jag en rejäl dos information om - drama inom församligen - vems dotter som har förlovat sig med vem (det kommer inte att hålla, är tydligen tesen på stan) - de obligatoriska sjukdomsuppdateringarna - hur mycket socker det finns i en pilttiburk (här engagerades också cafépersonalen för att väga hur mycket en sockerbit väger) - vindkraftverken i Barösund För att inte tala om de vanliga storyna om vad deras barn håller på med. Måste verkligen försöka komma ihåg att väggarna har öron i den här stan...