Less or more

På torsdagkvällar är det min egen tid, och nu på hösten går jag en kurs i Leadership & Management på London City University. Grundtanken var att jag skulle ha något att göra  som dels skulle erbjuda lite vuxenkontakt (det är trots allt lite tunnsått med vuxendiskussion i min vardag just nu...) och samtidigt ge mig lite mer kött på benen i min jobbroll. Så jag sökte fram den här kursen på City Universitys öppna avdelning som visserligen inte ger några studiepoäng eller motsvarande, men som jag tror kommer att lära mig både det ena och det andra. Som den konsult jag är (och det faktum att säkert närmare 80% av vår bekantskapskrets jobbar med någon som liknar konsultuppdrag) har en av de mer intressanta aha-upplevelserna hittills varit att alla inte jobbar som konsulter! På kursen finns folk som jobbar på sjukhus, hotell, universitet, resebyråer och så jag (och några andra konsulter :). Gemensamt för oss alla verkar vara att alla är relativt nya teamleads med ca en handfull pers...

Den senaste tiden är det som om barnens relation till varandra skulle ha förändrats. Plötsligt har de egna som skämt sinsemellan, söker varandras sällskap och leker tillsammans utan att man behöver vara med och vakta att de inte gör varandra illa. Förutom åldern (B är nu 3år 10mån och J är 17mån) tror jag mycket har att göra med att J har börjat prata. Det kommer en hel massa ord nu och iom det är ord man förstår så kan barnen äntligen kommunicera sinsemellan. Hon pratar på och han "översätter" vad hon säger och är hennes tolk och skiner som solen då han lyckas tolka rätt vad det är hon vill eller vill ha. Dessutom har J utvecklats motoriskt och förstör inte omedelbart allting som B har byggt med legoklossarna eller i sandlådan, så det uppmuntrar också honom till att ta henne med i leken när hon inte är en fullständig godzilla hela tiden. Plus att hon ju nu är så stor att man inte mera behöver hålla henne med silkesvantar hela tiden, utan hon klarar av att hänga med i ha...

I matbordet diskuterar vi pelikanerna vi såg i St James's park idag. Bovarna i dramat.  B: varför kommer det ut eld där uppe på dem? tystnad och lite förbryllade blickar mellan mig och juristen. Vad menar han nu? jag: (Aha-moment!) Du menar vulkan? B: jo. varför kommer det eld där uppe på dem? Pelikan - vulkan. Same same, but different.

Lånar en lista hos Peppe som motvikt till alla London-nyheter Jag kan:  multitaska like a pro. Tack till barnen för att jag lärt mig det. Jag kan inte:  gå och lägga mig i vettig tid om jag är ensam hemma.  Jag köper:  all frukt hos en jättesöt frukthandlare på Portobello Road.  Jag borde:  städa oftare, men orka nu sen med det. Älskar när det är rent och fint, men är så lat innerst inne och hatar att effekten av städningen alltid försvinner på ca 2h i vår lilla Londonlya. Jag måste:  gå in i nätbanken och kolla att vi inte missar några DL på några räkningar från hemlandet. Lite logistiskt svårt att ha en fot i Finland och en i London ibland. Jag vet:  mycket. Och tvekar inte att säga det. Men jag har blivit bättre på att tänka efter först. Jag tycker:  samma svar som ovan... Jag tänker:  på hur vi skall göra med vardagspusslet när jag börjar jobba igen i vår. Jag lyssnar:  väldigt lite på musik. Är superdålig på...

På många sätt har vårt val av bostadsområde visat sig vara ett lyckokast, men en av de allra bästa grejerna som jag är glad för varje dag är att vi har tillgång till en egen park på andra sidan gatan. Nära oss finns visserligen både Holland park och Kensington gardens som är stora och fina, men det tar ca 15min att gå dit, och orka nu sen med det två gånger per dag.  Så istället går vi bara över gatan och låser upp grinden och har en alldeles egen park som är stor som ett helt kvarter till vårt förfogande.  Det hela styrs med järnhand av Garden Committee och det finns regler för precis allting, men om man håller barnen borta från blomrabatterna och från den gräsmattan som är "silent lawn" och inte spelar fotboll om man är fler än 8 personer som fyllt 13 år och inte har skor med nabbar under så är man ganska safe. (Och har man en hund måste man skicka in porträttbilder på den så de typ kan identifiera vem som inte plockar upp efter sig...) Men vi är mest i någon av de två lekp...

Vi har/hade en lista med några saker som vi vill göra under det här halvåret här i London, och betar sakta av punkterna en efter en. Det är en av fördelarna med att veta att vi bara har ett halvår på oss - man får saker gjorda. Veckoslutets punkt: Skottland! Juristen höll ledigt från jobbet på fredag och vi flög upp till Inverness och hyrde en bil (för en gångs skull blev vi uppradade på uthyrningen och åkte iväg med en sportig liten audi med för många hästkrafter istället för en skoda octavia som vi hade beställt...) Urquhart castle och Loch Ness Barnen somnade båda ganska snabbt och juristen och jag njöt av utsikten och lugnet då vi körde ner längs Loch Ness vänstra sida. Inget monster såg vi, men nog den ena butiken som sålde monstermemorabilia efter den andra och parkeringsplatser för att ta bilder på utsikten med 500m mellanrum. Den här rutten är antagligen ganska vältrafikerad av turistbussar på sommaren, men nu var det ganska lugnt och stilla. Sen var det bara k...

Ända sedan vi började leka med tanken på att flytta till London har juristen talat om att han gärna skulle gå se på fotboll när vi är här, så när flytten sen blev av så var det en självklar grej att vi såklart skall gå på match. Så, på lördag åkte vi till Wembley Stadium för att se England spela mot Malta i VM-kvalificeringsmatcherna. Det här var den första fotbollsmatchen jag såg live, och det var nog en roligare upplevelse att se den här med dryga 80 000 andra åskådare än att se någon ligamatch i Finland... Likheter med större idrottsevenemang i Finland fanns det såklart - det var hot dogs och halsdukar och skjortor och ljummen öl i plaststop och hejaramsor, men det var också God save the Queen och fotbollsspelare jag bara sett på TV och såklart det allra bästa sällskapet (dessutom första gången vi gjorde något på tumis här!) När alla 80 000 sen skulle hem från stadion blev vi förvånade över hur bra det fungerade. Vi hade visserligen superbra platser så vi kom väldigt snabb...

Då man kommer från den finska bubblan där alla är måna om att alltid klara sig själv och absolut inte be någon om hjälp någonsin någonstans känns det på många sätt konstigt och ovant med betjäning, service eller bara lite vanlig hederlig hjälpsamhet. Då man rör sig med barnvagn i Finland (och speciellt då man rör sig med syskonvagn) är den vanligaste kommentaren "Onpa vaikean näköistä." Sen kanske de frågar om man behöver hjälp. Mest tittar folk bara på en.  Här hinner man knappt stanna vid en butiksdörr eller vid ett övergångsställe eller en trappa innan någon frågar om man behöver hjälp. Överlag känns London mycket barnvänligt - överallt dit man kommer är barnen välkomna och det trollas ofta fram kritor och något för dem att sysselsätta sig med. Nu har vi visserligen inte tagit dem till så jobbiga platser, men ändå känns det inte som att vi är jobbiga kunder här, som man ofta känner sig i Finland. Här är dubbelvagnen ute på språng och har just hittat St Pauls Cathe...

London skämmer verkligen bort oss med fina höstdagar nu - det har varit en hel lång rad av varma soliga dagar då barnen klarar sig med fleece och man själv kanske drar på sig en vindtät väst över tröjan (det blåser kallt!). Än så länge är det dock inget problem alls med lekplatsvädret, vantarna är ännu långt nerpackade någonstans. De flesta träd är ännu gröna och har bara nyligen börjat tappa de första bladen, så hösten är mycket senare här än hemma i Finland.  Vårt husbolaget följer tydligen mer kalendern än termometern, för den 1.10 kopplades värmen på och nu är det varmt (eller snarare hett) hemma hos oss. Dessutom verkar vi bo rakt ovanför värdecentralen för det surrar i batterierna hela tiden (tänk hytterna under bildäck på Silja line). Men det är smällar man får ta - kanske har vi det passligt varmt på vintern om vi har hett nu? Som före detta anställd på ett fjärrvärmebolag skär det ändå i själen lite när alla bara öppnar fönstren och vädrar ut värmen, men energieffektivitet...

På veckoslutet hade vi besök för första gången och senast nu när våra kompisar kom och hälsade på i vår vardag känns det verkligen som att vi bor här.  Det var så roligt att ha sällskap! Barnen hittade varann direkt och hela veckoslutet gick superbra, även om det blev långa intensiva dagar då vi rullade runt London med vår karavan bestående av tre barnvagnar... Vi körde med en programpunkt per dag - science museum på fredag (favorit i repris för oss) och Transport Museum på lördag (kommer att bli en favorit!) och det var just passligt. Antagligen skulle barnen ha varit lika nöjda med att bara åka tunnelbana eller dubbeldäckare hela dagarna... På söndag hade vi sällskapsabstinens och svårt att hitta rutinerna igen, B funderade igen lite på varför vi bor här när gästerna for hem och vi gick inte riktigt något gjort.  Som tur behöver vi inte vara sysslolösa så hemskt länge, redan i slutet av veckan får vi mer besök!

Våra barn har blivit såna superkämpar (eller kanske bara lite större?) här - idag låste jag ut oss och vi måste huxflux åka till juristens jobb efter en nyckel så vi kunde komma hem igen.  Så istället för lunchdags och sovdags fick de finna sig i en en-och-en-halv-timmes utflykt med taxi och två tunnelbanor och äta en halv triangelsmörgås till lunch och de gjorde det utan att knota alls. Så superstolt över våra små storstadsbor. Nu skall jag fixa fram en nyckel att ge husets dörrvakt, för även om det gick bra idag är det inte så hållbart att inte ha någon reservnyckel lite närmare än i city. 

Via en facebookgrupp för finlandssvenskar i london snappade jag upp att det skulle spelas barnteater på svenska i finska kyrkan på veckoslutet, så det snappade vi ju upp direkt.  Precis som de andra finska kyrkorna jag varit i i Hamburg och Berlin så var den här mycket mer mötesplats och skvallercentral än kyrka - det var mumin och renskav och lingon och juhla mokka för hela slanten. Nu har vi inte varit här tillräckligt länge för att börja sakna något ännu men deras lilla butik gav en ganska intressant bild av vad utlandsfinländare börjar sakna efter en tid: tydligen är tallsåpa, kaffe och ärtsoppa det som efterfrågas. Finska sjömanskyrkan ordnar en hel massa program för utlandsfinländare och de hade en lång lista på olika program som skulle passa oss och barnen, men det ligger fullständigt på fel sida av stan för att vi skulle börja åka dit och leka. Dessutom kan det ju vara bra att iallafall försöka hitta någon lokal bekantskap istället för att enbart söka sig till ...

Söndagsutflykten den här veckan gick till Greenwich. Jag hade av någon anledning föreställt mig att Greenwich skulle vara en liten byhåla med ingenting annat än en osynlig meridian att stoltsera med, men det visade sig att jag hade fel på alla ovanstående punkter. Greenwich ligger på södra sidan av Thamesen, några metrobyten bort från oss men bara ca en timmes resväg (ganska normi London-resväg alltså...), och det var definitivt ingen byhåla utan snarare en förort med en gammal stadskärna. Högst oväntat dök där upp ett stort område med klassisk stadsplanering som finns på Unescos världsarvslista, en gammal segelskuta som i tiderna kommit med te från Asien och både det ena och det andra som vi inte alls hann se på, oförberedda som vi var. Hursomhelst så verkade Greenwich trevligt så det kanske får bli en kompletterande Greenwich-söndag någon annan gång - om inte annat så för att vi missade att ta bilden med en fot på varsin sida av meridianen. På ett sätt är det befri...

Vår senaste heldagsutflykt gick till Brighton. Rakt söderut från London, nere vid engelska kanalen. I normala fall skulle det ha tagit en timme med tåg, men just den dagen vi skulle åka var hälften av tåget avbokade och det blev en allmän yrsel med överbokade tåg och vi fick stå halva vägen. Alla kan föreställa sig hur avkopplande det är att åka tåg stående i 45 min med två barn. Nåja, fram kom vi iallafall. Redan vid lunchen var det värt resan - J däckade i vagnen så alla andra fick äta lunch färsk fisk och skaldjur utomhus (!) i solen (!) i lugn och ro (!). Redan det var värt resan. När alla vaknat gick vi ner till stranden och där var det fullt fullt fullt med mjuka stenar (fastän B sa att "de är nog ganska hårda ändå"). Vågorna rullade in och det rasslade av alla småsten när de drog ut igen. Det var varmt och soligt och alla var nöjda.  Mycket bra söndagsutflykt.

... är all dränering runt hela huset uppgrävd och vi har ett mansdjupt dike runt hela huset. I vintras uppdagades det att dräneringen runt huset var felgjord, så nu drogs allting upp och det läggs nya rör och grunden isoleras om. Ett enormt arbete, och det känns lite nervöst att det nu görs utan att vi är där och övervakar. Men mina föräldrar är där och kollar läget, och vi har en bra projektkoordinator som håller i alla trådar och än så länge har det inte kommit emot några överraskningar.  Dräneringarbeten måste ju vara den tråkigaste renoveringen någonsin - det kostar multum och då allt är klart finns det inget nytt att vila ögonen på, bara lite nytt grus längs husväggen. Men sen sover vi lugnt i 30år och vet att allt vatten rinner dit det skall och inte samlar sig längs väggarna.

Vissa saker gör de så konstigt, de här engelsmännen.  Hela deras byråkratiska system baserar sig på att en har en bostad och "proof of residence". Så oberoende om en skall fixa internet, betala en räkning på nätbanken (mer om det senare...), skaffa bibbakort eller anmäla sina barn till musiklekis så skall en alltid ha proof of residence. Så då gäller det att dra fram några elräkningar, ett hyreskontrakt, någon försäkringsräkning och helst också något rekommendationsbrev innan en ens kommer lite vidare. Identifiering med körkort eller pass har de aldrig hört om, utan det är papperslappar som gäller.  (Och allt det här behövdes ju dessutom också för att få en bostad till en börja med - snacka om ägg-höna-problem!) Så vi skickar snällt bestyrkta kopior till alla instanser, ringer samtal för att berätta vad den sjunde siffran i bankkortets nummerserie är och väntar på att alla kvarnar mal klart. Och så tänker en snälla tankar om det nordiska systemet där en kan identifiera sig på...

Det börjar bli dags att sätta ordning på vardagen här nu, förra veckan märkte jag att det inte är roligt längre att bara ta dagen som den kommer och gå dit näsan pekar, utan nu måste vi få lite struktur på det hela.  Mycket bra då att vår deltidsnanny började hos oss idag och vips fick jag 20 minuter egentid och gå till butiken utan små hjälpredor mitt på dagen. Hur lyxigt som helst! Vi kör såklart mjuklandning ännu några gånger så barnen får vänja sig i lugn och ro, men hon verkar alldeles superbra.  En annan nanny i lekparken tipsade om musiklek i våra närkvarter så imorgon testar vi det, jag tänker mig att det inte kan skada att lära sig att sjunga The Wheels on the Bus istället för hjulen på bussen. Förra veckan kände jag mig en aning isolerad utan sociala kontakter här, så jag efterlyste lite parksällskap på Facebook och vips har vi en fullspäckad social kalender den här veckan. Facebook har varit guld värt hittills här - via FB hittade vi vår nanny och alla våra p...

Idag bestämde jag att det var dags att göra något annat än att hänga i en lekpark på eftermiddagen, så vi gick till The Victoria & Albert Museum. Trots att vi var där kanske två timmar är det fortfarande lite oklart vad det museet hade för nisch för där fanns orientaliska mattor och kläder och silver och romerska skulpturer huller om buller. En är ju inte så strukturerad som museibesökare med två små barn i släptåg... Det finns åtminstone två bra saker med Londonmuseer för folk i min situation: 1) det är gratis. Så om det blir tvärstrejk (alltid lite lottospel med mitt sällskap) kan man gå hem efter 5min utan att känna sig snuvad på konfekten.  2) barnsatsningarna. Det finns alltid något lekrum där anställd personal gör nonstop workshops i samma tema som museet, det finns barnguider och skattkartor man kan följa, tips att leta efter och saker man får peta på och leka med. Mycket uppskattat, både hos treåringen som känner sig viktig och hos mig som får se något nytt på köpet. ...

Den här söndagen hoppade vi på tåget till Windsor. Så mycket hoppande är det dock inte när vi skall iväg med dagspackning och dubbelvagn, utan det är mera av ett släpande och lyftande, men iväg kom vi iallafall.  På söndagar måste man åka buss sista biten, men ändå var vi framme bara dryga 40minuter senare i en liten engelsk idyll med ett slott högst uppe på en kulle. Windsor Castle var enormt - mycket större än jag väntat mig, men det var tillräckligt intressant för att också B skulle tycka det var lite spännande med ett slott.  Efter lunch ute i solen somnade J som en stock (länge leve kullerstenar när barn skall sov i vagnen!) och resten av oss åt glass på en bänk nere vid floden.  Lite lekparkshäng blev det efteråt för att kompensera för slottsturen och alla var hur nöjda som helst med dagen.  Med två lyckade söndagsutflykter i bagaget börjar juristen och jag få mersmak och funderar på att åka längre bort. Tåg verkar vara mer vår(a barns) grej än flyg, så vi får ...

Juristen har börjat sitt nya jobb och snart har vi haft ny vardag i en vecka. Hittills har det gått riktigt bra - barnen är fortfarande fullproppade av nya intryck varje dag och somnar som klubbade sälar klockan 19, och än så länge är allt nytt och roligt för alla.  Och så är det ju roligare att gå till lekparken när det ser ut så här på vägen än att gå mellan s-market och alko.  Juristen jobbar ungefär lika långa dagar som tidigare, men är ganska slut av allt som ett nytt jobb innebär - att vara helskärpt, trevlig, social och kompetent i nya omgivningar är ganska tungt. Då har jag det lättare här hemma, där vi ändå kan fly nya intryck in i vårt eget bo emellanåt.  Vi har hittat våra bästa lekparker här nära oss och övar oss på hur man umgås med engelska föräldrar och nannies, vi går på museum och förundrar oss över dubbeldäckare (undrar hur länge det kommer att vara spännande för en 3-åring?). Och så lagar jag mat. Inget dagis betyder ingen dagislunch betyder att det ska...