Dagens gärning: Att ge en näsduk till killen mitt emot i tåget som snörvlar och drar in snoret så man tror att hela matsmältningssystemet kommer med. Hela tågkupén njöt av tystnaden efteråt.
Sedan ungefär i höstas har det här med tutten (nappen) och det faktum att vi måste göra oss av med den seglat som ett litet mörkt moln på horisonten hemma hos oss. J är så fäst vid den, och blev det bara mer och mer hela tiden. I princip har hon den bara då det är sovdags, men det är omöjligt att få den av henne då hon vaknat utan en halv timmes bråk, och den senaste tiden har hon börjat galltjuta efter den också då vi kör längre sträckor. Och väljer man mellan att lyssna på hulkande gråtskrik eller inte i två timmar på motorvägen till landet, så väljer man ju tystnaden, alla gånger. Så då var vi lite fast i vår egen fälla... Men! Sen blev hon mittiallt superförkyld på söndag kväll och efter en dålig natt till måndagen kunde hon fortfarande bara andas genom munnen på måndag kväll pga allt snor. Så då tog jag tag i möjligheten och tog bort tutten eftersom natten ändå såg ut att bli orolig. Status måndag kväll: 40minuters storskrik (hon gallskrek så B undrade "mamma, varför är ...
Igår kväll hyrde M och jag en film. Jag valde. Det blev Closer från ifjol med Julia Roberts, Jude Law osv. Jag diggar Jude Law. Closer var inte som jag hade väntat mig - men vad bra den var!! Man börjar ju inte direkt tro på den "enda stora kärleken" när man sett den, men den förmedlar väldigt bra den där känslan som jag tror att alla upplever flera gånger i sitt liv och som handlar om att man inte kan planera hela sitt liv, att det finns saker som man inte har kontroll över. Speciellt mitt-i-prick tyckte var kommentaren som Jane alias Alice sade åt Dan när de talade om att han var kär i Anna. Den gick typ så här, kommer inte ihåg exkt: "There is always a moment when you can choose whether to give in or not, whether to fall in love or not." Det stämmer, tycker jag.
I det här skedet när det är uppenbart för vem som helst som ser mig utan ytterkläder är det lika bra att också deklarera här att lilla B skall få ett syskon i slutet av mars. Igår såg vi det lilla livet på andra ultraljudet och allt ser ut att vara prima! (infoga lättad suck här) Hela graviditetsprocessen har hittills varit ganska annorlunda än den första - då mådde jag inte illa en sekund och innan foglossningen slog till hade jag noll förståelse för alla som klagade på graviditetskrämpor. Nu har det inte varit fullt lika lätt och jag tycker att jag inte gjorde så mycket mer än åt för att hålla illamåendet borta de första tre månaderna. Mest annorlunda är ändå att man inte har tid att tänka på allt på samma sätt nu när vardagen redan är full från början - andra barnet får redan i magen kämpa om uppmärksamheten :) Däremot är det andra barnet efterlängtat på ett helt annat plan än det första - kanske för att man vet vad man väntar på? Och när man vet vad man väntar på vet man också vad ...
Kommentarer
Skicka en kommentar