Hej då tutten!

Sedan ungefär i höstas har det här med tutten (nappen) och det faktum att vi måste göra oss av med den seglat som ett litet mörkt moln på horisonten hemma hos oss. J är så fäst vid den, och blev det bara mer och mer hela tiden. I princip har hon den bara då det är sovdags, men det är omöjligt att få den av henne då hon vaknat utan en halv timmes bråk, och den senaste tiden har hon börjat galltjuta efter den också då vi kör längre sträckor. Och väljer man mellan att lyssna på hulkande gråtskrik eller inte i två timmar på motorvägen till landet, så väljer man ju tystnaden, alla gånger. Så då var vi lite fast i vår egen fälla...

Men! Sen blev hon mittiallt superförkyld på söndag kväll och efter en dålig natt till måndagen kunde hon fortfarande bara andas genom munnen på måndag kväll pga allt snor. Så då tog jag tag i möjligheten och tog bort tutten eftersom natten ändå såg ut att bli orolig.

Status måndag kväll: 40minuters storskrik (hon gallskrek så B undrade "mamma, varför är J så röd?)
Status tisdag dagssömn: J frågar barnskötaren "Missä tutti?" och somnar utan protest då hon får höra att J inte använder tutt längre.
Status tisdag kväll: J frågar "Var är tutten?" men nöjer sig lite missnöjt med svaret "tutten är borta.". Hon är nöjd och ligger och pratar i sin säng i en timme men sen börjar cirkusen med alla tricks hon kan: vill ha pottan, strumpor, pyjamasbyxor med nattlinnet, nya böcker att läsa i sängen, vatten att dricka. Det är liksom svårt att somna utan tutten... Halv tie däckar hon till slut, men vaknar som vanligt vid sextiden.

Får se hur det går ikväll. I vilket fall som helst är jag glad att jag tog tag i det utan att desto mera tänka efter - det andra alternativet var att fortfarande gå och tänka att i sommar, då måste vi ta tag i det här...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

sökes: bordsben

Sanningarna