En fas

Lille B är inne i en extremt klängig fas och jag får helst inte flytta mig mer än 5cm från honom innan det blir gråt och tandagnisslan. I längden blir det här en aning enerverande - speciellt som det har varit så tråkigt väder att vi inte ens har kunnat gå till parken... I går var jag så glad när jag efter sjuttielva timmar kom på att vi kan gå till biblioteket, men då vi väl kom fram var det såklart stängt så det var bara att gå hem i regnet igen. Suck. 
Idag vägrade jag ha en lika deppig dag så jag släpade iväg oss båda på föräldrajumppa - där får man iallafall nån nytta av att allt måste göras med 11kg extra i famnen!

När klockan är sju och det äntligen blir pyjamasdags är det alltid så fruktansvärt skönt att få egen tid efter såna här dagar, men en timme eller två senare står man ändå där vid sängen och tittar på honom när han sover. Det blir en ny dag imorgon!

Kommentarer

  1. Jag börjar ana lite mammakläng här också. Och det där låter så bekant att det är så skönt när det blir läggdags och så smyger man in i rummet några timmar senare och beundrar det lilla underverket. Vi har också varit lite småsjuka så vi har hängt ganska mycket hemma, blä.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det typiska är ju att just som man skrivit av sig så blir det bättre - idag har varit en mycket bättre dag, regnet till trots... Hoppas ni blir friska snart, det är så tråkigt att vara isolerade hemma!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hej då tutten!

Ett veckoslut på landet

No mulberry for this girl.