Tvåbarnstankar

Just nu känns det som att vi faktiskt knäckt förädrakoden och vårt lilla trepersonerskollektiv lever ett harmoniskt förortsliv - alla sover på nätterna, B har blivit så stor att han äter själv och leker själv och kan göra en hel massa saker själv. Han är glad och harmonisk och man kan prata med honom och göra saker tillsammans. Och nu är då tanken att vi börjar om från noll igen? Ibland undrar jag om vi inte bara skjuter oss själva i foten. Skall vi börja om med nattvakande och matande och hela faderullan nu när vardagen rullar så fint?
Samtidigt tror jag att det är lättare att börja om nu än om, säg, ett år eller två.

Många saker känns annorlunda nu med tvåan - då B var nyfödd var jag närmast besatt av att inte bli för fast; jag ville vara jag och inte bara mamma och var supernoga med att ha egna saker att göra utanför hemmet. Efter ett år kände jag att jag måste tillbaka till jobbet för att jag annars kommer att gå miste om nånting.  Nu vet jag att den där första tiden är superkort, och jag ser fram emot att ha en såndär liten liten bebis som inte behöver något annat än närhet, det går så snabbt och vips är hen så stor och vill ha annat än bara mamma och pappa - faran den här gången tror jag snarare är att jag grottar in mig i en babybubbla och vägrar komma ut. Och jobbet ja - den här gången har jag iallafall inte i dagsläget lika brått tillbaka. Jag tänker ingalunda bli hemmamamma i evigheter, mitt jobbjag är en alldeles för stor del av mitt välmående för det, men fullt lika bråttom tillbaka har jag inte den har gången.  Vi får se hur det blir, ännu har vi inte bestämt hur juristen och jag delar upp föräldra- och vårdledigheten.

Just nu är det omöjligt att föreställa sig hur vår vardag kommer att se ut når bebisen är här, och för en vanetyp som jag är det svårt att acceptera. Jag angstar över hur vi skall räcka till till båda barnen och hur vi skall ta oss igenom småbarnstiden utan att tappa bort varandra på vägen. Antagligen högst vanliga tankar, och juristen påstår att jag angstade över samma sak då vi väntade B också (antagligen något hormonellt hjärnspöke igen). Lägg till lite förlossningsangst på det, och bordet är dukat för ett fint emotionellt sammanbrott såhär med 6 dagar kvar till beräknat datum.
Vi får ta det som det kommer.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hej då tutten!

Ett veckoslut på landet

No mulberry for this girl.