Sjukstugan och hjärnspöken om natten

Storebror har varit sjuk och hemma från dagmamman den här veckan och jag har haft båda barnen själv. Slutsats - man fixar ju nog det, men sjuka storebror måste ofta vänta mer än vad som känns rimligt när jag har händerna fulla med blöjbyte eller evighetslånga nattningar av lillasyster, och det känns lite jobbigt när han kommer ynklig med snoret rinnande under näsan och bara vill att man skall snyta och man får be honom vänta ännu lite - "mamma måste bara..."

Idag verkar energinivåerna dock stiga till vanliga två-årsnivån, så imorgon är han säkert back in business igen. Igår gick allt på sparlåga och vi gjorde inte mycket mer än snöt ovan nämnda näsa och läste sjutusen böcker under filten medan jag försökte hålla alla någorlunda nöjda med pepparkakor och röd saft för den äldre och famnen/maten/vad-månne-du-vill-nu för den yngre. 

Lilltösens dygnsrytm är fortfarande ett mysterium och jag vet inte hur mycket man ännu kan lära henne att somna själv så det blir mycket bärande, vaggande och vyssjande och så småningom börjar det kännas i ryggen. På nätterna när jag sitter och ammar för tusende gången känns det jobbigt att inte veta hur jag skall tolka henne och hur jag skall få rytm i hennes tillvaro, men på morgonen är hjärnspökena borta och tillvaron ser ljusare ut. Kommer tid, kommer råd, kommer sömnskola förr eller senare. Nu med andra barnet vet vi iallafall att inget varar för evigt utan att den här tiden de facto är superkort.