Om att ha koll på sitt barn

Jooles skrev ett inlägg om dagens bloggbabyträff (jättekul att träffas live, förresten!) och om att alla mammor hade så bra koll på både sina och andras barn och två tankar slog mig:

1) Huipput att det också ser ut som att jag har koll på mitt barn! Jag tycker själv att B och jag är i ganska bra synk och att jag fattar vad han vill, men man vet ju aldrig hur det ser ut i en utomstående betraktares ögon.

2) Att det här med att ha koll på sitt barn i samspel med andra barn är det hittills svåraste jag stött på som förälder. Man lär sig relativt snabbt hur ens eget barn funkar och man växer ju i takt med barnet så det är oftast lugnt, men det är svårare att förutse vad andra barn eller andra föräldrar tänker. Idag på träffen skuffade B en annan liten pojke så han började storgråta. Nu är ju båda inblandade i denna incident typ 11 månader, B gjorde ingenting med flit och ingenting hände men sen när de blir lite äldre så måste man ju typ uppfostra sitt barn under någon annans vakande ögon, och sånt blir jag döstressad av. Ännu svårare blir det ju när man vill/borde säga till någon annans barn som typ skuffat mitt barn - jag har redan två gånger fått onda ögat av en annan mamma i parken när jag sagt till hennes treåring att han inte får cykla på B... Suck. Det här kommer bara att bli jobbigare med tiden!

Kommentarer

  1. Hej. Hoppade in här via Cattens blogg. Är gudmor till Bouncy och följer därför ivrigt med vad hon pysslar med :). Låter himla kul med era babyträffar.
    Ville skriva o säga: Misströsta inte. Man vänjer sig vid att säga ifrån åt sina egna barn och åt andras. Det första är lättare än det andra, tycker jag. Dessutom borde alla föräldrar bli glada för varje annan vuxen som är med och uppfostrar hens barn. Tur att barnen inte växer över en natt utan man hinner lära känna dem och samtidigt hinner man lite vänja sig vid sin egen mammaroll. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Du har rätt i att det är säkert nånting man växer in i!

      Radera
  2. Jag tror också att det är viktigt att man till exempel, som i det oskyldiga fallet när B idag gav den andra pojken en vurpa, som förälder ju gör så att man (vilket du ju ockå gjorde) förklarar åt sitt barn att man inte får göra så och sedan ber om ursäkt av andra barnet (om det förstår sånt ännu) och av föräldern. Alla gör inte det och det kan också göra det hela obehagligt.
    Alltid behöver man ju inte heller vakta på sitt barn som en hök (beroende på åldern) men man borde nog ha pelisilmä, om det finns en förälder som tydligt är obekväm i någon situation där ens barn är inblandat man ju inte låta sitt barn t.ex. cykla över mindre barn eller härja hur som helst. Jag beundrar nog också föräldrar som kan säga till sina och andras barn att något inte är okej, men jag känner nog också ännu att det är en bit till för mig att känna mig bekväm till att säga åt andra barn. Men det kommer säkert som Mikaela sa :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så tycker jag också - barn är barn och gör sällan nånting med flit. Oftast är det föräldrarnas reaktioner eller avsaknaden därav som är det svåraste!

      Radera
  3. Hmm, jag kommenterade ju här men inget syns? Och så minns jag ju int ens vad jag skrev. Men ja, funderade själv också lite över ämnet att ha koll på sitt barn. Det var kul att ses igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det var kul att ses!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

sökes: bordsben

Sanningarna