Att hinna vara med och om säkerhetsavstånd i syskonkärlek

Den här hösten har tidvis varit überjobbig, men jag ångrar inte en sekund att jag valde att vara hemma med båda barnen och ha den äldre i parken några timmar på förmiddagen istället för på dagis. Att vara med en snart treåring är så underhållande, speciellt med en som vår som talar som en liten professor och kläcker ur sig roliga grejer stup i kvarten. Han är så artig och säger meningar som "Tack, jag vill inte ha vatten men jag kunde gärna ta en kopp te, tack " på fullaste allvar. Och däremellan tror han att en dubbeldäckare är en "Tuppen tänker" eller upptäcker att han kan sörpla när han dricker och skrattar så mycket att han håller på falla av stolen.

Lillfia begrundar och tittar och skrattar åt honom då han kommer och drar av hennes strumpor och hon kryper snabbare varje dag för nån gång måste man väl hinna fram till det där intressanta legohuset innan han tar bort det?


Mellan varven är det förstås svårt att kanalisera syskonkärleken, och hon får nog stå ut med en hel del stackaren - det senaste är att han försöker svänga henne /lyfta upp henne och det slutar ju då inte så bra... Men sen leker hon kukkuu med honom i matbordet och då är det bara så kul att se hur de skrattar tillsammans. Egentligen har de säkert roligast tillsammans med tvåmeters säkerhetsavstånd - då behöver ingen känna sig hotad...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

sökes: bordsben

Sanningarna