Att dra lasset själv

Juristen har åkt till alperna med jobbet och jag drar lasset själv det här veckoslutet. Jag har bunkrat upp med alla möjliga godsaker i köket för att förebygga blodsockerfall hos mig själv - hungrig mamma = arg mamma = omöjliga barn. 

Vi är ju vana med att vara tillsammans så vi klarar oss såklart men veckosluten är ändå superviktiga andningshål för att samla lite nya krafter. Nu blir det inget andningshål för mig det här veckoslutet, så jag drar ner ambitionsnivån på typ allt, satsar på att vara ute så mycket det går (allt är enklare om man är ute!), parkerar dem framför paddan emellanåt för att få andas ut en stund och hoppas på att alla hålls friska. 

Då J var riktigt liten kunde jag ibland leva i en timmes-pass: bara vi klarar en timme till så ordnar det sig. (Då har jag en kompis som levde i 10-minuters pass då cirkusen snurrade snabbast...). Den fasen är som tur över och har bara två jobbiga delar på dagen kvar: kritisk fas 1 är efter frukosten då alla skall hållas nöjda tills vi går ut. Lyckas det rullar det på hur bra dom helst till vilostunden. Sen kommer kritisk fas 2 vid femtiden då vi gjort något eftermiddagsprogram och kommer hem och skall fixa fram middag (det är till denna kritiska fas jag har en godsaksgömma...). Fixar sig fas 2 är det bara nedförsbacke till läggdags. 

Idag klarade vi nästan fas 1, och jag tror vi har oddsen på vår sida för att fixa också 2an idag utan större drama. Den som lever får se.