Boende i London

I juni åkte jag och juristen till London för att försöka hitta någonstans att bo. Första gången vi var på tumisresa sedan J föddes, men det fanns inte så mycket tid för romantiska promenader i Hyde park, utan under dygnet vi hade på oss hade vi tre olika mäklare som visade oss ett femtontal olika lägenheter. Bra att vi hann smälla i oss en lunch mellan varven.

Vi hade begränsat sökfältet mycket redan i förväg, och tittade enbart på Notting Hill och Kensington. Tanken är att juristens arbetsväg inte skall bli orimligt lång och att jag och barnen skall ha nära till det mesta. Dessutom bor vi ju i förorten nu, så om vi en gång åker till London så får det bli stadsliv för hela slanten. 

Av de ca femton lägenheterna vi såg luktade kanske 6-7st mögel så en fick huvudvärk efter 2 minuter där eller hade misstänkta gröna växtligheten i badrumstaket. Lika många var i princip bra men saknade diskmaskin (sorry David Beckham, vi flyttar inte in i ert grannhus för jag vägrar diska för hand i 6 månader), hade konstig rumsplan eller var uppdelade i för många våningar. En handfull lägenheter var som tur så bra att vi hade kunnat bo i dem alla, men till slut klaffade allt och vi fick vårt förstahandsval. 

Så nu skall vi bo i en trea i Notting Hill med tillgång till en privat park med gjutjärnsstaket (precis som i Notting Hill-filmen!) med nära till metrostationen. Det enda vi fick tumma på av våra kriterier var att den inte är möblerad och att den är på bottenplan, men vi hittade en möbeluthyrningsfirma och konstaterade att vi får klara av läget på bottenplan, det är ändå fönster mot en innergård och inte precis vid gatan, och nu har vi iaf inga trappor att klara av med barnvagn...

Rojalisten i mig tycker dessutom det är hur fint som helst att huset heter Buckingham Court.