Att vara ovan med betjäning

Då man kommer från den finska bubblan där alla är måna om att alltid klara sig själv och absolut inte be någon om hjälp någonsin någonstans känns det på många sätt konstigt och ovant med betjäning, service eller bara lite vanlig hederlig hjälpsamhet.

Då man rör sig med barnvagn i Finland (och speciellt då man rör sig med syskonvagn) är den vanligaste kommentaren "Onpa vaikean näköistä." Sen kanske de frågar om man behöver hjälp. Mest tittar folk bara på en.  Här hinner man knappt stanna vid en butiksdörr eller vid ett övergångsställe eller en trappa innan någon frågar om man behöver hjälp. Överlag känns London mycket barnvänligt - överallt dit man kommer är barnen välkomna och det trollas ofta fram kritor och något för dem att sysselsätta sig med. Nu har vi visserligen inte tagit dem till så jobbiga platser, men ändå känns det inte som att vi är jobbiga kunder här, som man ofta känner sig i Finland.

Här är dubbelvagnen ute på språng och har just hittat St Pauls Cathedral.

En annan grej som känns ganska exotisk som finländare är alla små vinbutiker där en får betjäning när en handlar - juristen var ute och köpte en flaska gin och när han stod och funderade över vilken han skulle ta undrade personalen ifall han ville provsmaka innan han bestämmer sig. För någon som är van med spritmonopolets visserligen hjälpsamma med fullständigt torra (!) och teoretiska ledsagning var det här en minst sagt oväntad twist...