Sedan ungefär i höstas har det här med tutten (nappen) och det faktum att vi måste göra oss av med den seglat som ett litet mörkt moln på horisonten hemma hos oss. J är så fäst vid den, och blev det bara mer och mer hela tiden. I princip har hon den bara då det är sovdags, men det är omöjligt att få den av henne då hon vaknat utan en halv timmes bråk, och den senaste tiden har hon börjat galltjuta efter den också då vi kör längre sträckor. Och väljer man mellan att lyssna på hulkande gråtskrik eller inte i två timmar på motorvägen till landet, så väljer man ju tystnaden, alla gånger. Så då var vi lite fast i vår egen fälla... Men! Sen blev hon mittiallt superförkyld på söndag kväll och efter en dålig natt till måndagen kunde hon fortfarande bara andas genom munnen på måndag kväll pga allt snor. Så då tog jag tag i möjligheten och tog bort tutten eftersom natten ändå såg ut att bli orolig. Status måndag kväll: 40minuters storskrik (hon gallskrek så B undrade "mamma, varför är
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera